Jag satt och tänkte på "komvux" och dess verkliga betydelse för människor och valde att skriva lite om det. La inte ner så mycket tid på det så det kan förekomma fel i texten.

Det var tillsynes en vanlig midsommarafton med min familj, dans och oemotståndlig mat. Vi befann oss ute i ett magiskt Norrköping där solen stod högt på himmelen samtidigt som ungarnas skratt och plaskande hördes hela vägen från bryggan. Det långa gräset drogs igenom mina tår samtidigt som jag kärleksfullt kollade djupt in i min flickväns ögon medan vi som grodor hoppade runt midsommarstången. Att denna dag skulle vända ut och in på mitt liv var något som för mig verkade otänkbart. Midsommaraftonen avslutades med ett midnattsdopp under månen och med det perfekta avslutet på den perfekta dagen var jag nu ovetandes på väg att inta ett nytt skede i mitt liv.

Tre dagar senare fann jag två fästingar på min kropp. De var mindre än udden på en blyertspenna samtidigt som de, tillsammans, skulle förändra mitt liv för alltid. Efter två veckor blev jag diagnostiserad med två sjukdomar; borrelia från den ena fästingen och TBE från den andra. Under en treveckorsperiod var jag paralyserad och som en grönsak skjutsades jag i rullstol mellan de olika avdelningarna på Karolinska. Även fast jag i dag är tillsynes frisk så finns det fortfarande gömda ärr inom mig som har gjort det väldigt svårt att prestera som jag velat i skolan. Därför anser jag att komvux är ett väsentligt organ i vårt utbildningssystem som ger oss som aldrig fått en första chans en andra chans.

Först och främst är skolan en hård och stressig miljö för många. En miljö som i sin tur inte alltid ger utrymme för prestation. Därför anser jag, genom personliga erfarenheter, att det inte tas tillräckligt med hänsyn till folk som på ytan verkar friska och pigga men som däremot har främmande komplikationer. Nu har vi ett system som låter näsblodskillarna och mensverkstjejerna anmäla sin frånvaro på ett godkänt sätt. Medan det är oförklarligt för lärarna varför elever som mig själv tidvis måste lämna klassrummet mitt under en lektion för att inta syre och socker. En process som jag personligen var tvungen att genomföra för att huvudtaget kunna effektivt lyssna om filosofernas olika syn på frivilja samt lösa en andragradsderivata. Genom åren har jag försökt att förklara de bakomliggande orsakerna till mitt beteende för lärarna utan vidare framgång. Den vanligaste formen av bemötande är t.ex ”Det här fixar vi nog!” Lärarna verkar inte heller förstå att med ett halvblint högeröga, som konsekvens av TBE:n, kan jag inte läsa lika fort som de andra eleverna. Detta påverkade direkt mina betyg och därmed minskade mina möjligheter att verkställa framtida utbildningsplaner.

Samtidigt måste man ha överseende att eventuella problem i skolan kan bero på så mycket annat än sjukdomar. Det finns elever som tack vare alkoholism och skilsmässor har en jobbig situation hemma. Elever som både blir svårt trakasserade och mobbade i skolan. Skolan i sin tur försöker att bemöta den typen av problem med olika elevföreningar som, enligt mig, inte bidrar till någon effektiv lösning. Tack vare den rädsla för denna otrygga miljö beger sig sällan dessa elever till skolan och stämplas därför felaktigt som ”skolkare”. Något som kommer att ha direkt påverka på deras betyg.

Å andra sidan tycker vissa att komvux är ett forum för gymnasieelever som valt att genomgå gymnasieutbildningen på ett vårdslöst sätt. Dessa elever som sedan väljer att påbörja utbildning på komvux för att x antal år senare lyckas uppnå deras betygsmål och därmed ha samma behörighet som en nyexaminerad gymnasieelev. En andrachans många inte tycker den eleven förtjänar. Däremot anser jag att det inte är alla elever som har den ambitionen att höja sitt betygssnitt och de som i sin tur väljer att göra detta för att på sikt söka den utbildning de är intresserad av ska få den chansen. Samtidigt går det att diskutera i fall dessa utbildade komvuxelever ska ha samma behörighet som de nyexaminerade gymnasieeleverna. Som följd av denna diskussion har det nu bildats kvotgrupper som separerar dessa två. Därmed går detta argument bort som nu inte längre är aktuellt.

Avslutningsvis vill jag återkoppla till oss som aldrig fått en chans men nu har möjligheten att få en andrachans. Komvux är ett väsentligt organ i vårt utbildningssystem som låter elever i sin egen takt rätta till de problem som innan existerade. Människan är ingen maskin, vi är inte heller någon form av robot som många vill tro. Jag hade inte kunnat prestera bättre i skolan det första året i gymnasiet oavsett hur mycket jag ville det. Min prestation styrdes inte av min vilja utan av två små insekter som en midsommardag valde just mig. En elev kan inte heller placeras i en otrygg miljö samtidigt som lärare förväntar sig att den ska prestera. Enligt mig är känslor, kärlek och trygghet det viktigaste i människas existens och vi måste därför värna och respektera detta. Något som jag inte tyckte att min gymnasieskola lyckades åstadkomma åt mig. Därför är jag nu väldigt lättad och tacksam över min situation då tack vare komvux mina framtidsplaner inte rinner ut i sanden.

Alla förtjänar en andra chans, även vi som missade vår första. 

”Då var den sista lådan klar.” Ropade den utmattade flyttgubben som i timmar packat, tejpat och burit kartonger från de olika husplanen in i flyttbilen. ”Jag kommer”, sa hon försiktigt medan hon stod köket och lutade sig mot den marmorbänk de skrivit på villakontraktet. Nyckeln som hon, vi kallar henne Alyssa, stillsamt la på marmorbänken gled enkelt av nyckelknippan som nu var fylld med nycklar till olika vänners och släktingars lägenheter. På vägen ut gick Alyssa långsamt förbi köksfönstret i hopp om att, för en gångs skull, se något levande i hennes nu avlidna trädgård. Det en gång färgrika blomsterland och getingparadis hade nu förvandlats till ett ogräsfyllt Afghanistan, inte ens liljorna stod kvar. Som allt annat i mitt liv tänkte hon medan hon för en sista gång öppnande dörren med sina bara vänsterfingrar och gick utan att vända sig om för att säga farväl.

De var ett relativt ungt nyinflyttat par i solsidan-villan men hade redan sett sidor hos varandra de inte tidigare sett, kanske inte ens hos sig själva. Alyssa var med sin långa och smala men ändå kurviga figur en av stans vackraste kvinnor. Hennes hår var voluminöst och ansiktet var aldrig blekare än den chokladmjölk hon var besatt av. Hon hade generellt är väldigt lugnt temperament och ansågs av många att vara för snäll. ”Älskling, kan du inte se till att åka och köpa växtgödsel när du ändå är ute och handlar? Jag är rädd att våra pioner inte växer som de ska. Glöm gärna inte det den här gången”, bad Alyssa varsamt från hennes trädgård medan hon hörde getingarnas surrande. ”Absolut”, svarade hennes partner bestämt medan han drog sitt blonda hår bakom öronen och klev in i deras Volvo XC-70. ”Köp den där jättesäcken”, skrek hon efter honom från trädgården. Hennes sambo, Alder, låtsades inte höra medan han backade ut på gatan och körde i väg. Alder var en mycket självsäker och kraftigt byggd man som erövrade de flesta sällskap han befann sig i. Men med Alyssa var han mjuk och somnade ofta i hennes armar till Chanel no. 5-doften. Han hade som följd av den sista tidens oljekris varit fastsvetsad på sitt jobb på Nordic Derivatives Exchange och därmed tillbringat väldigt lite tid med Alyssa, vilket lett till att deras relation för tillfället var svagare än någonsin. Olja var hans specialitet och det var oljeprisets utveckling efter BP-krisen som ledde till att Alder tjänat storkovan och därmed gav dem möjligheten att ta steget från stanslägenheten till villan. Däremot såg oljan för tillfället ut att även vara hans nedgång.

I bilen stängde han av bägge sina mobiltelefoner för att, även om det bara var en stund, fly från både jobb och partner. The Beatles spelades högt i bakgrunden och solglasögonen han tagit ur handskfacket gled graciöst på hans ovanligt bleka ansikte medan han sakta stannade till vid rödljuset. ”Äntligen, äntligen lite frid och fröjd. Men tänk om hon glömt? Nej, det kan hon inte ha gjort! Hon spelar bara för att se om jag har glömt. Typiskt brudar! Nu ska vi ha en trevlig kväll med fantastisk mat, gott vin och vackra blommor”, försökte han övertala sig själv medan han la i första växeln och svängde in på centrumets överfulla parkeringsplats.

”Jag hade beställt två Couvent des Jacobins Bourgogne Rouge från 2008”, frågade han nervöst inne på systembolaget i hopp om att de fått in flaskorna. ”Ditt bokningsnummer?” Frågade den unga kvinnan i disken artigt. ”666”, sa Alder bestämt. Detta är deras favoritvin som de alltid dricker på deras årsdag, ett vin de senast avnjöt för ett år sedan. Vinet har en fyllig, fruktig smak av mörka bär och mörk choklad. Nervositeten släppte när han såg den unga kvinnan komma med en vinflaska i vardera hand. Efter han betalat vinflaskorna förflyttade han sig bland myllret av människor mot Vivo med shopping-listan i den ena handen och en femkrona den andra.

”Nej, han kan inte ha glömt. Det är inte möjligt! Jag vet att han varit upptagen med det där jävla fossila bränslet men det är inte möjligt!” Sade Alyssa tyst till sig själv i sin trädgård medan hon bäddade om hennes favoritblommor, pionerna. Trädgården var utspridd på den östra sidan av parets villa men någon kvällssol fick den inte eftersom huset stod i vägen. Blomsterlandet hade varit en tillflyktszon för Alyssa under den senaste tiden då hon känt sig ensam och förhållandet varit turbulent. Här var hon härskare och bestämde över blommornas framtid vilket gav henne en känsla av lugn, en känsla av kontroll och tillfredsställelse. Något som även stärktes av den mjuka blomsterdoften och getingarnas surrande. Här behövdes varken fossila bränslen, sex eller pengar. Det enda som behövdes var uppmärksamhet, som sedan förvandlades till kärlek från blommorna i form av doft och färg, speciellt från piorerna. Pionerna hade dock haft det svårt att hantera flytten från staden.

Den guldiga omegaklockan som hon fått i födelsedagspresent av Alder började nu närma sig sex och Alyssa sliter av sig sina smutsiga trädgårdshandskar och går i frustrerat högst upp i parets vita trevåningsvilla. ”Skärp dig! Alder har inte glömt. Du är bara paranoid eftersom ni haft det tufft de senaste månaderna! Ring och säg åt honom att köpa vårt vin. Då måste han komma ihåg i fall han glömt”, Säger hon frustrerat till sin spegelbild. Hon ringer ett flertal samtal till hans mobil men bemöts av samma svar, hans eländiga telefonsvarare. Frustrationen har nu övergått till besvikelse och hon lägger sig bestämt i parets nyinköpta hästens-säng utan att tvätta hennes händer som trots trädgårdshandskar luktade som ett vilt blomsterland.

”Vinet, check. Köttet, check. Sallad, avokado, tomat och lök, check check.” Efter några sekunder kommer han på, ”Juste fan, blommorna!” Alder tvärnitar halvt på den dubbelfiliga vägen och svänger aggressivt av höger mot en tom OKQ8-mack där han tidigare köpt liljor till Alyssa när de var precis nyinflyttade. Han hittade jättefina liljor med endast en svag nyans av rosa, vilka doftade precis som tropikernas värld, ”Perfekt!” Under bilresan hem var han fundersam kring hur han skulle presentera kvällsupplägget och kom fram till att det var lika bra att berätta direkt, ”så hon inte tror att jag glömt.”

Både telefonerna slås på och han kliver ur bilen i deras uppfart och hämtar matkassorna som han lagt i baksätet. Medan han går till huset på deras grusbelagda gång vibrerar det i hans högra ficka men matkassorna som erövrat hans bägge händer hejdar honom från att kolla. Det behövs endast två stora kliv upp för de fem trappsteg som leder till parets altan och huvudingång. ”Älskling?!” Ropar han medan han slängar av sig skorna och går in i köket. ”Hallå?!” Matkassorna ställer han ned på marmorbänken och han blickar ut genom köksfönstret för att se i fall hon gömt sig i trädgården.

På övervåningen vaknar Alyssa endast av hans hallå-skrik. Hon gnuggar sig för ögonen, glider in i sina tofflor och börjar gå ned för deras knarriga trätrappa. ”Köpte du någon växtgödsel?” Ropar hon från övervåningen. ”Jävla skithelvetesfan!” Säger Alder tyst till sig själv. ”Älskling, jag är jätteledsen men jag glömde verkligen. Kom ned så har jag en överraskning till dig”, sa han glatt från nedervåningen. Han hör hur hennes steg avstannar i några sekunder följt av ett djupt suck. Stegen ökar intensivt som om en flock lejon kom nedspringande. ”Är du helt jävla dum i huvudet?” Ryter hon aggressivt. ”Jag har bett dig om en jävla grej, en jävla grej den senaste månaden. Och NEJ, det är inte närhet, sex eller minsta gnutta av kärlek. Utan det enda jag bett om är en jävla säck, en stor jävla säck växtgödsel åt mina blommor som likt vår relation verkar vara jävligt utdöende.” ”Hjärtat, lugna ned dig nu. Du är helt nyvaken.” Säger han med en lugnande röst. ”Vi kan väl bara se till att ha en trevlig kväll i kväll?” Tystnaden håller i några sekunder innan hon lägger huvudet på sidan och frågar, ”Vet du ens vad det är för dag i dag?” ”Ja, det är klart! Det var åtta år sedan som jag blev förälskad i dig.” Utbrister han i lättnad. ”Jaha, så de där två åren innan var du inte förälskad i mig!?” Säger hon med en skakande röst medan hennes mungipor börjar skaka och falla mot marken. ”Älskling, det är klart.” Säger Alder med ett nervöst skratt. ”Men det var ju då det blev officiellt, på riktigt. Lyckligaste dagen i mitt liv och det vet du!” ”Kalla mig inte älskling!” Skriker Alyssa medan hon slänger upp händerna i ansiktet och kastar sig ned i deras barcelona-soffa. Alder försöker försiktigt sätta sig ned bredvid henne och lägger ömt handen på hennes högra axel. ”GÅ! Rör mig inte!” Ryter hon som de lejon han tidigare hörde springa ned för trappan. Alder försökte lugna ned henne med de middagsplaner han hade, blommorna han köpt och löften om att de i framtiden skulle de spendera mer tid tillsammans. ”Det är för sent!” Utbrister Alyssa medan tårarna rinner som floder längs hennes rosenröda kinder och ned till halsen. Denna kommentar triggar i gång Alder som ställer sig upp och aggressivt skriker, ”Vaddå för sent!? Vad fan menar du, Alyssa?” ”Det är för sent!” Häcklar hon fram ännu en gång. Alder slår sina stadiga nävar hårt i marmorbänken och kollar på henne medan hon i soffan ligger med händerna för ansiktet, gråtandes som om något hade dött. ”Alyssa, nu ska vi ha vår jävla middag och ha det jävligt trevligt. Är det förstått!?” Hon sätter sig långsamt upp i soffan och hämtar andan, ”Jag vill inte. Jag orkar inte. Det är nog bra om jag åker och bor hos Iris ett tag…” Iris var en gammal barndomsvän som alltid stöttat och hjälpt Alyssa tidigare då hennes förhållanden nödlandat. Tystnaden känns evig och det tidigare stormiga hav är nu helt stilla. Alder kollar djupt in i hennes ögon sedan ned i marken, på matkassorna och ned i marken igen. ”Eller vaddå, tror du inte att det kanske är bra för oss?” Frågar Alyssa tyst och försiktigt. Alder kollar nu ännu djupare i hennes ögon, på matkassorna och ytterligare en gång ned i marken. Det stundtals lugna hav börjar nu koka och han tar en av deras Couvent des Jacobins-flaskor och sular i väggen på en Ernst Billgren-tavla de fick av hennes pappa på den lyckligaste dagen av hans liv. ”Du är ju fan i mig helt från vettet din jävla slampa!” Vrålar han som om han aldrig tidigare höjt sin röst. ”Ursäkta!?” Säger hon häpet. ”Hade du i stället spenderat lite tid med mig hade vi aldrig haft det här problemet. Och hur fan vågar du kalla mig det ditt jävla fullblodssvin?!” ”Förväntar du dig att vi ska kunna betala för kåken och alla dina jävla Schutterman-reor med din fjantlön som florist?” Alyssa ställer sig snabbt upp och sliter av det som hon hade näst längst till vänster och kastade den mot Alder för att sedan springa upp för trappan med den intensitet som den flock lejon som tidigare sprang ned.

”Då var den sista lådan klar.” Ropade den utmattade flyttgubben som i timmar packat, tejpat och burit lådor från de olika husplanen in i flyttbilen.

”Jag kommer.”

För att korrekt kunna förstå Hemingways verk anser jag att det är väsentligt att ha en grundläggande kunskap om hans skrivstil och liv. Hemingways uppväxt var fyllt av tragedier; allt ifrån granatsplitterskadan i första världskriget till faderns självmord och alkoholismen. Dessa tragedier skapar en känsla av övergivenhet, som i sin tur kom att påverka Hemingways väldigt starka och maskulina personlighet. Hans personlighet är, enligt mig, bara en täckmantel för den instabila och sorgsna individ Hemingway innerst inne var. Något som även belystes av valet att ta sitt liv. Han skrev ofta ”Il faut d’abord durer” i sina böcker vilket indirekt var riktat mot fadern och betyder, Det viktiga är att hålla ut. Samtidigt kan det diskuteras ifall Hemingway valde att leva efter uttrycket eftersom han själv tog sitt liv. Som följd av Hemingways liv och erfarenheter tenderar hans texter att ha en väldigt maskulin skrivstil. Allt ifrån maskulina yrken, diverse sysselsättningar och karaktärer till hans sätt att beskriva djur och natur. Läsaren blir samtidigt inkastad i berättelsen i bokens första mening. Hemingway är även en flitig användare av den så kallade isbergstekniken där författare väljer att utelämna delar av beskrivande information så att läsaren själv kan låta fantasin flöda.

Den gamle och havet.

Handlingen utspelar sig till en början i en liten fiskeby på Kubas kust. Fiskebyn är i sig väldigt enkel och består till största del av heltidsfiskare som samtliga spenderar sina dagar till sjöss. När fiskarna är ute på havet under dagen är byns närvaro ensamt bestående av de som arbetar på restaurangen och de sjuka. Största delen av handlingen utspelar sig snarare ute på det tropiska havet. Hemingway har en otrolig förmåga att med ord väcka till liv en blåmålad duk till det skinande och furiösa värld havet egentligen är. Genom färg, känsla och rörelse får läsaren en unikt levande beskrivning. Havet blir så levande att jag nästa skulle karaktärisera det som en karaktärer i sig.

Santiago är bokens huvudperson och har haft ett besvärligt liv det senaste året, både individuellt och fiskemässigt. Den avlidna fruns foto är inte längre i centrum av Santiagos hopplockade hydda samtidigt som hans idol, baseboll-spelaren DiMaggio, skadat sig. Hans brunbrända kroppen är magert uppbyggd och de djupa rynkorna utgör nästan hela ansiktet och sprider sig sedan som små grenar ned mot nacken. På kinderna ser man tydligt de små röda fläckarna från den milda hudcancer Santiago fått som följd av solens styrka ute på det tropiska havet. Santiagos händer är fulla av djupa ärr efter de tuffa strider som han haft mot fiskar ute på havet, däremot är inga av ärren färska. Allt med Santiago är gammalt, förutom hans obesegrade havsfärgade ögon. Som Hemingway belyser på ett fantastiskt sätt.

Manolin är Santiagos fördetta lärling men som följd av den otur de haft tvingades Manolin byta till en ny lärare. Manolin var inte glad över detta och trots att han inte längre fick fiska med Santiago så hjälpte han den gamle mannen med olika vardagssysslor.

Fastän den inte talar och vi inte får tillgång till dens tankar är fisken oundvikligen en viktig karaktär i boken. Även havet i sig är en viktig karaktär som Hemingway ständigt identifierar Santiago med; hans havsfärgade ögon. Santiago benämner havet som ”hon” och därmed gör det feminint. Kanske är detta en reflex för att ersätta vakuumet efter hans avlidna fru.

Santiago är en åldrande man som med obesegrade ögon ensamt fiskar i sin båt utanför Kubas kust. Efter åttiofyra dagar utan någon fångst betraktas han i fiskarsamhället som salao, vilket innebär att vara stämplad av den värsta typen av otur. Kontinuerligt ger Santiago sig ut på havet i jakt på fiskelyckan men återvänder alltid hem tomhänt. Han bestämmer därför att bege sig längre ut på havet än vad han någonsin gjort. Efter en halv dag långt ute till havs lyckas Santiago kroka den största svärdfisken han någonsin skådat. Detta leder till en kamp mellan Santiago och fisken som pågår i flera dygn. Under tiden bildar den gamle mannen ett emotionellt förhållande till fisken där han ständigt uttrycker sin avund och respekt för denne tappra krigare. Detta utvecklas till att Santiago ser fisken som sin vän och i sina tankar nämner att han inte bryr sig vem som faller i slutändan, det är hedern i kampen som är det viktiga.

Hemingway försöker påpeka att det är stoltheten och hedern i kampen som är det väsentliga, därmed inte resultatet. Ett budskap som stärks ännu mer vid bokens slut samt kan kopplas till Hemingways liv.  När striden når sitt slut kan endast en stå som segrare.

Denna berättelse är framförd på ett vackert sätt med karakteristiska Hemingwaydialoger. Trots bokens vid första anblick enkla uppbyggnad finner jag den otroligt gripande. Huvudpersonen i boken, Santiago, är en karaktär som för Hemingways böcker är ovanlig: en man som vi ser känna ödmjukhet med sina fiender samt en har blygsam inställning till livet. Kanske är detta ett budskap att Hemingway själv är i förändringsfas med en ny inställning till livet. Kanske representerar den gamle mannen författaren själv som närmar sig slutet på karriären. Representerar de hajar som senare dyker upp i bokens slut elaka kritiker eller naturens oundvikliga kraft? Samtidigt som vi vilt spekulerar kring dessa gömda budskap har Hemingway själv påpekat att saker och ting i boken är som de är och beskrivs vara, alltså inget symbolisk. Havet är endast ett vanligt hav, den gamle mannen är inget annat än en gammal man.

Detta är absolut en av de bästa böckerna jag läst. Det maskulina språket och Hemingways användning av isbergstekniken leder till att jag som läser får en helt ny dimension i min läsning. Samtidigt får boken allt att verka levande, både havet och fisken. Några av bokens höjdpunkter, enligt mig, är när Hemingway på ett fantastiskt sätt beskriver havets färg och rörelse. Havet föds till liv som följd av beskrivandet och anledningen tror jag till detta är för Hemingways personliga erfarenheter och upplevelser. Hemingway levde som ett med natur och djur, han jagade i Afrika och i USA, fiskade svärdfisk på Kuba och öring i Oregons floder. Han fascinerades av kampen mellan djur och människa. Mycket tid spenderades på tjurfäktning i Spanien där han blev nära vän med matadorer. Boken ”Och solen har sin gång” beskiver Hemingways intryck ifrån Spanien, med bl.a tjurrusningen i Pamplona. Detta verk var Hemingways stora genombrottsroman.  I ”Döden på eftermiddagen” beskriver Hemingway sin kärlek till tjurfäktning och den skräck och hjältemod som han ser. Parallellen är tydlig till temat i Den gamle och havet, kampen mot och kärleken till naturen.

Sunday Times skrev i sin recension när boken kom ut; ”Detta är den bästa bok Hemingway skrivit. Ingen sida i detta mästerverk kunde skrivits bättre eller annorlunda”. Den gamle och havet var den sista av Hemingways böcker som publicerades under hans livstid. Boken gjorde honom till en internationell storhet då han tack vare den vann Pulitzerpriset 1953 och den bidrog starkt till att ge Hemingway Nobel priset i litteratur 1954.

Jag rekommenderar starkt denna bok för er som inte läst den medan vi andra väntar lyckligt tills vi får vår andra chans.

Vem vet; kanske någon natt kan vi alla få drömma om lejonen på sandstranden. 

Sedan 1901 har nobelpriset i litteratur tilldelats till den som under det gångna året ”inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning.” Ett mycket ärorikt och prestigefyllt pris. Samtidigt har det även varit mycket omdiskuterat. Litteraturpris ska enligt mig fungera som en drivkraft för författare att skriva bra och meningsfulla verk. De argument som oftast dyker upp i samband med litteraturpriset är att priset gått till fel personer, pengar och publicitet. Nobelpriserna har även blivit utsatta för mutanklagelser.

Något som under min undersökning visat sig vara omdiskuterat är även att Astrid Lindgren aldrig blev tilldelad priset. Vilket för mig är lite underligt då jag anser att hon spelat en både positiv och stor roll i litteraturens värld. Därav kan man förstå människor fundersamhet samtidigt som frågan då kvarstår att någon haft sådan stor inverkan på litteraturen som Astrid inte blivit tilldelad priset, vad har det då för verklig betydelse?

För att ett pris ska vara både accepterat och respekterat behöver den stödet från allmänheten. Om priset inte har detta så förlorar den dess slagkraft. Detta är något som är ett problem för nobelpriset i litteratur som de senaste åren delats ut till många okända författare. Sen är det heller ingen popularitetstävling och priset ska heller inte vara styrt av gemenemans tycke utan av de akademiska hörnstenarna. Samtidigt är det dock viktigt att lyssna till den hårda kritiken som faktiskt finns.

Ytterligare en negativ aspekt och något som får mig att ifrågasätta priset slagkraft är att under sin över hundraåriga existens är det endast tolv kvinnor som vunnit litteraturpriset. I början av 1900-talet kan det ha varit så att kvinnors roll i den litterära världen varit liten och kanske till och med obetydlig. Samtidigt blev Selma Lagerlöf tilldelad priset 1909, vilket innebär att det övre argumentet kan ifrågasättas. Men efter 1950-talet, om inte tidigare, så ska skillnaden inte vara så pass stor. Jag anser att det ger en väldigt negativ bild över priset och är en mörk del av dess historik.

Trots diskussioner kring priset har ägt och äger rum så har Nobels litteraturpris fortfarande en global slagkraft och acceptans. Detta tyder på att priset inte bara har en stark grund utan även en framtid som ger utrymme för förbättring. Om nu mot förmodan litteraturpriset skulle tas bort skulle det innebär att de andra nobelpriserna skulle förlora slagkraft och en reell inverkan. Vilket i sig skulle vara en större förlust då exempelvis Nobels fredspris är, enligt mig, en av det viktigaste i världen.

Om bland tusen stjärnor

någon enda ser på dig,


tro på den stjärnans mening,


tro hennes ögas glans. Du går icke ensam.


Stjärnan har tusen vänner;


alla på dig de skåda,


skåda för hennes skull.

Lycklig du är och säll.


Himlen dig har i kväll.

-       ­Carl Johan Love Almqvist, ur Songes, 1849

I första anblick anser jag att dikten handlar en ensam person som söker tröst. Visst kan man tolka den som om någon ligger på en gräsmatta och blickar upp mot stjärnorna, men på ett djupare plan växer sig dikten starkare och större med sin mening. Desto mer man läser dikten tycker jag att det framkommer tydligt att det inte finns något subjekt, inget jag. Utan speglar snarare en känsla, en allmän känsla av ensamhet. Dikten handlar alltså inte om en person utan en känsla, något som kan kopplas till alla individers inre, speciellt ensamhetskänslan. Denna känsla tröstas, botas, genom att individen ser något större med livet uppe i himlakroppen. Eftersom dikten var skriven 1849 då tron på gud var större finns det möjlighet att det är denna tröst som känslan söker. Att det alltid finns en gud, en större mening, som blickar över dig. ”Alla på dig de skåda”, belyser texten. Det känns som dikten påstår att även ifall du känner dig ensam kan du blicka upp mot himlen och få en känsla av lugn, trygghet. Jag håller dock inte med utan anser att den känslan av trygghet kommer från beteende gentemot andra människor. Behandlar du andra människor med respekt och kärlek kommer de, majoriteten, att bemöta dig på samma sätt. Man kan inte passivt lösa problem utan måste agera.

Däremot är det en annan sak ifall känslan i fråga befinner sig hos en person som har familjeproblem eller dylikt. Man blir då rädd för att snacka om problemet med andra vilket ger en en känsla av ensamhet, otrygghet. Blickar man sedan upp på himlens ljus ser vi kanske något större. En förståelse av att vi inte är ensamma. Det finns fler personer i världen med liknande problem. Detta kan i sig ge en känsla av lugn samtidigt som det gör det utan att det kopplas till något religiöst.

Väljer man att gräva djupare kan man hävda att ”stjärnan” inte nödvändigtvis behöver vara en stjärna i sig. Utan kan snarare vara en viktig person som lyser upp ens liv eller en känsla som får en att känna samhörighet.

Men trots hur djupt man väljer att gräva, eller väljer att se det ur ett religiöst synsätt eller inte, så säger titeln i sig kanske mer än hela dikten. ”Du går aldrig ensam.”

”Men en människa är inte skapad för att besegras. En människa kan tillintetgöras men inte besegras.”

Det första jag vill poängtera är att citatet skiljer sig mellan svenska och engelska versionen av novellen och jag anser att skillnaden både är väsentlig och stor. Den svenska varianten påpekar att en människa inte kan besegras. Den engelska påpekar att en man inte kan besegras: "But a man is not made for defeat. A man can be destroyed but not defeated." Vilket är mycket mer i stil med hur Hemingway vanligtvis uttrycker sig då han belyser mannen, inte de bägge könen.

En man kan alltså inte besegras utan att tillintetgöras? Det hävdar Hemingway i novellen ’Den gamle och havet’. Där belyser han fallet att om Santiago, protagonisten, skulle vika sig och därmed vara besegrad är han som individ nedbruten. Detta ses av mig som ett väldigt extremt påhopp, något som i sig inte är konstigt med tanke på Hemingways skrivstil. Samtidigt tycker jag att detta synsätt är något för radikalt, även ur en maskulin synvinkel. Det jag tror att Hemingway menar är att det inte finns någon heder i att vika sig, att förlora. Utan att man bryter ned sig som individ. Ett koncept som jag ser både ologiskt och fel. Som framgångsrik idrottsman har jag under min elvaåriga fotbollskarriär över 100 vinster och endast 14 förluster. Trots att jag är van vid att vinna så finns förlusterna där och de förluster jag har, exempelvis EM-finalen 2008 och världslaget 2010, har varit och är fortfarande svårsmälta. Men, jag anser inte att det är hur man vinner eller hanterar en vinst som gör en till man. Det kan fan i mig vem som helst göra, hålla huvudet högt efter ett enkelt slag mot ett mediokert lag. De riktiga idrottsmännen och det som, enligt mig, gör en till man är hur man hanterar ens förluster. För oavsett hur duktig du må vara så kommer förlusterna att finnas där, tro det eller ej. Kan du då, med huvudet högt, kolla din motståndare i ögonen och gratulera honom anser jag det betydligt mer ärorikt än att tacka för god match med vinstglimten i ögat.

Samtidigt förstår jag Hemingways resonemang och kan på sätt och viss, trots tidigare påstående, nu finna viss logik i citatet. Slutar man som idrottsman att sträva efter vinst slutar man samtidigt att utvecklas vilket per automatik innebär att man halkat efter sina konkurrenter. Därmed blir man, som idrottsman, nedbruten och kanske till och med med Hemingways egna ord tillintetgjord eftersom ens karriär då är över då det inte längre finns någon mening med att idrotta ifall man inte vinner. Något som samtidigt kan kopplas till individen själv som visar brist på målmedvetenhet. Men det kan även bero på andra saker så som jobb och utbildning. Jag får därför svårt att koppla resonemanget till ett personligt plan utöver idrotten.

Slutligen handlar det om att skilja på en förlust där man gjort sitt allra yttersta och en förlust där man inte gjort det. Vissa saker i livet är inte gjorde för en att segra, utan är det de är.

“The price of success is hard work, dedication to the job at hand, and the determination that whether we win or lose, we have applied the best of ourselves to the task at hand.”

           - Vince Lombardi

”Då var den sista lådan klar.” Ropade den utmattade flyttgubben som i timmar packat, tejpat och burit kartonger från de olika husplanen in i flyttbilen. ”Jag kommer”, sa hon försiktigt medan hon stod köket och lutade sig mot den marmorbänk de skrivit på villakontraktet. Nyckeln som hon, vi kallar henne Alyssa, stillsamt la på marmorbänken gled enkelt av nyckelknippan som nu var fylld med nycklar till olika vänners och släktingars lägenheter. På vägen ut gick Alyssa långsamt förbi köksfönstret i hopp om att, för en gångs skull, se något levande i hennes nu avlidna trädgård. Det en gång färgrika blomsterland och getingparadis hade nu förvandlats till ett ogräsfyllt Afghanistan, inte ens liljorna stod kvar. Som allt annat i mitt liv tänkte hon medan hon för en sista gång öppnande dörren med sina bara vänsterfingrar och gick utan att vända sig om för att säga farväl.

De var ett relativt ungt nyinflyttat par i solsidan-villan men hade redan sett sidor hos varandra de inte tidigare sett, kanske inte ens hos sig själva. Alyssa var med sin långa och smala men ändå kurviga figur en av stans vackraste kvinnor. Hennes hår var voluminöst och ansiktet var aldrig blekare än den chokladmjölk hon var besatt av. Hon hade generellt är väldigt lugnt temperament och ansågs av många att vara för snäll. ”Älskling, kan du inte se till att åka och köpa växtgödsel när du ändå är ute och handlar? Jag är rädd att våra pioner inte växer som de ska. Glöm gärna inte det den här gången”, bad Alyssa varsamt från hennes trädgård medan hon hörde getingarnas surrande. ”Absolut”, svarade hennes partner bestämt medan han drog sitt blonda hår bakom öronen och klev in i deras Volvo XC-70. ”Köp den där jättesäcken”, skrek hon efter honom från trädgården. Hennes sambo, Alder, låtsades inte höra medan han backade ut på gatan och körde i väg. Alder var en mycket självsäker och kraftigt byggd man som erövrade de flesta sällskap han befann sig i. Men med Alyssa var han mjuk och somnade ofta i hennes armar till Chanel no. 5-doften. Han hade som följd av den sista tidens oljekris varit fastsvetsad på sitt jobb på Nordic Derivatives Exchange och därmed tillbringat väldigt lite tid med Alyssa, vilket lett till att deras relation för tillfället var svagare än någonsin. Olja var hans specialitet och det var oljeprisets utveckling efter BP-krisen som ledde till att Alder tjänat storkovan och därmed gav dem möjligheten att ta steget från stanslägenheten till villan. Däremot såg oljan för tillfället ut att även vara hans nedgång.

I bilen stängde han av bägge sina mobiltelefoner för att, även om det bara var en stund, fly från både jobb och partner. The Beatles spelades högt i bakgrunden och solglasögonen han tagit ur handskfacket gled graciöst på hans ovanligt bleka ansikte medan han sakta stannade till vid rödljuset. ”Äntligen, äntligen lite frid och fröjd. Men tänk om hon glömt? Nej, det kan hon inte ha gjort! Hon spelar bara för att se om jag har glömt. Typiskt brudar! Nu ska vi ha en trevlig kväll med fantastisk mat, gott vin och vackra blommor”, försökte han övertala sig själv medan han la i första växeln och svängde in på centrumets överfulla parkeringsplats.

”Jag hade beställt två Couvent des Jacobins Bourgogne Rouge från 2008”, frågade han nervöst inne på systembolaget i hopp om att de fått in flaskorna. ”Ditt bokningsnummer?” Frågade den unga kvinnan i disken artigt. ”666”, sa Alder bestämt. Detta är deras favoritvin som de alltid dricker på deras årsdag, ett vin de senast avnjöt för ett år sedan. Vinet har en fyllig, fruktig smak av mörka bär och mörk choklad. Nervositeten släppte när han såg den unga kvinnan komma med en vinflaska i vardera hand. Efter han betalat vinflaskorna förflyttade han sig bland myllret av människor mot Vivo med shopping-listan i den ena handen och en femkrona den andra.

”Nej, han kan inte ha glömt. Det är inte möjligt! Jag vet att han varit upptagen med det där jävla fossila bränslet men det är inte möjligt!” Sade Alyssa tyst till sig själv i sin trädgård medan hon bäddade om hennes favoritblommor, pionerna. Trädgården var utspridd på den östra sidan av parets villa men någon kvällssol fick den inte eftersom huset stod i vägen. Blomsterlandet hade varit en tillflyktszon för Alyssa under den senaste tiden då hon känt sig ensam och förhållandet varit turbulent. Här var hon härskare och bestämde över blommornas framtid vilket gav henne en känsla av lugn, en känsla av kontroll och tillfredsställelse. Något som även stärktes av den mjuka blomsterdoften och getingarnas surrande. Här behövdes varken fossila bränslen, sex eller pengar. Det enda som behövdes var uppmärksamhet, som sedan förvandlades till kärlek från blommorna i form av doft och färg, speciellt från piorerna. Pionerna hade dock haft det svårt att hantera flytten från staden.

Den guldiga omegaklockan som hon fått i födelsedagspresent av Alder började nu närma sig sex och Alyssa sliter av sig sina smutsiga trädgårdshandskar och går i frustrerat högst upp i parets vita trevåningsvilla. ”Skärp dig! Alder har inte glömt. Du är bara paranoid eftersom ni haft det tufft de senaste månaderna! Ring och säg åt honom att köpa vårt vin. Då måste han komma ihåg i fall han glömt”, Säger hon frustrerat till sin spegelbild. Hon ringer ett flertal samtal till hans mobil men bemöts av samma svar, hans eländiga telefonsvarare. Frustrationen har nu övergått till besvikelse och hon lägger sig bestämt i parets nyinköpta hästens-säng utan att tvätta hennes händer som trots trädgårdshandskar luktade som ett vilt blomsterland.

”Vinet, check. Köttet, check. Sallad, avokado, tomat och lök, check check.” Efter några sekunder kommer han på, ”Juste fan, blommorna!” Alder tvärnitar halvt på den dubbelfiliga vägen och svänger aggressivt av höger mot en tom OKQ8-mack där han tidigare köpt liljor till Alyssa när de var precis nyinflyttade. Han hittade jättefina liljor med endast en svag nyans av rosa, vilka doftade precis som tropikernas värld, ”Perfekt!” Under bilresan hem var han fundersam kring hur han skulle presentera kvällsupplägget och kom fram till att det var lika bra att berätta direkt, ”så hon inte tror att jag glömt.”

Både telefonerna slås på och han kliver ur bilen i deras uppfart och hämtar matkassorna som han lagt i baksätet. Medan han går till huset på deras grusbelagda gång vibrerar det i hans högra ficka men matkassorna som erövrat hans bägge händer hejdar honom från att kolla. Det behövs endast två stora kliv upp för de fem trappsteg som leder till parets altan och huvudingång. ”Älskling?!” Ropar han medan han slängar av sig skorna och går in i köket. ”Hallå?!” Matkassorna ställer han ned på marmorbänken och han blickar ut genom köksfönstret för att se i fall hon gömt sig i trädgården.

På övervåningen vaknar Alyssa endast av hans hallå-skrik. Hon gnuggar sig för ögonen, glider in i sina tofflor och börjar gå ned för deras knarriga trätrappa. ”Köpte du någon växtgödsel?” Ropar hon från övervåningen. ”Jävla skithelvetesfan!” Säger Alder tyst till sig själv. ”Älskling, jag är jätteledsen men jag glömde verkligen. Kom ned så har jag en överraskning till dig”, sa han glatt från nedervåningen. Han hör hur hennes steg avstannar i några sekunder följt av ett djupt suck. Stegen ökar intensivt som om en flock lejon kom nedspringande. ”Är du helt jävla dum i huvudet?” Ryter hon aggressivt. ”Jag har bett dig om en jävla grej, en jävla grej den senaste månaden. Och NEJ, det är inte närhet, sex eller minsta gnutta av kärlek. Utan det enda jag bett om är en jävla säck, en stor jävla säck växtgödsel åt mina blommor som likt vår relation verkar vara jävligt utdöende.” ”Hjärtat, lugna ned dig nu. Du är helt nyvaken.” Säger han med en lugnande röst. ”Vi kan väl bara se till att ha en trevlig kväll i kväll?” Tystnaden håller i några sekunder innan hon lägger huvudet på sidan och frågar, ”Vet du ens vad det är för dag i dag?” ”Ja, det är klart! Det var åtta år sedan som jag blev förälskad i dig.” Utbrister han i lättnad. ”Jaha, så de där två åren innan var du inte förälskad i mig!?” Säger hon med en skakande röst medan hennes mungipor börjar skaka och falla mot marken. ”Älskling, det är klart.” Säger Alder med ett nervöst skratt. ”Men det var ju då det blev officiellt, på riktigt. Lyckligaste dagen i mitt liv och det vet du!” ”Kalla mig inte älskling!” Skriker Alyssa medan hon slänger upp händerna i ansiktet och kastar sig ned i deras barcelona-soffa. Alder försöker försiktigt sätta sig ned bredvid henne och lägger ömt handen på hennes högra axel. ”GÅ! Rör mig inte!” Ryter hon som de lejon han tidigare hörde springa ned för trappan. Alder försökte lugna ned henne med de middagsplaner han hade, blommorna han köpt och löften om att de i framtiden skulle de spendera mer tid tillsammans. ”Det är för sent!” Utbrister Alyssa medan tårarna rinner som floder längs hennes rosenröda kinder och ned till halsen. Denna kommentar triggar i gång Alder som ställer sig upp och aggressivt skriker, ”Vaddå för sent!? Vad fan menar du, Alyssa?” ”Det är för sent!” Häcklar hon fram ännu en gång. Alder slår sina stadiga nävar hårt i marmorbänken och kollar på henne medan hon i soffan ligger med händerna för ansiktet, gråtandes som om något hade dött. ”Alyssa, nu ska vi ha vår jävla middag och ha det jävligt trevligt. Är det förstått!?” Hon sätter sig långsamt upp i soffan och hämtar andan, ”Jag vill inte. Jag orkar inte. Det är nog bra om jag åker och bor hos Iris ett tag…” Iris var en gammal barndomsvän som alltid stöttat och hjälpt Alyssa tidigare då hennes förhållanden nödlandat. Tystnaden känns evig och det tidigare stormiga hav är nu helt stilla. Alder kollar djupt in i hennes ögon sedan ned i marken, på matkassorna och ned i marken igen. ”Eller vaddå, tror du inte att det kanske är bra för oss?” Frågar Alyssa tyst och försiktigt. Alder kollar nu ännu djupare i hennes ögon, på matkassorna och ytterligare en gång ned i marken. Det stundtals lugna hav börjar nu koka och han tar en av deras Couvent des Jacobins-flaskor och sular i väggen på en Ernst Billgren-tavla de fick av hennes pappa på den lyckligaste dagen av hans liv. ”Du är ju fan i mig helt från vettet din jävla slampa!” Vrålar han som om han aldrig tidigare höjt sin röst. ”Ursäkta!?” Säger hon häpet. ”Hade du i stället spenderat lite tid med mig hade vi aldrig haft det här problemet. Och hur fan vågar du kalla mig det ditt jävla fullblodssvin?!” ”Förväntar du dig att vi ska kunna betala för kåken och alla dina jävla Schutterman-reor med din fjantlön som florist?” Alyssa ställer sig snabbt upp och sliter av det som hon hade näst längst till vänster och kastade den mot Alder för att sedan springa upp för trappan med den intensitet som den flock lejon som tidigare sprang ned.

”Då var den sista lådan klar.” Ropade den utmattade flyttgubben som i timmar packat, tejpat och burit lådor från de olika husplanen in i flyttbilen.

”Jag kommer.”

”Då var den sista lådan klar.” Ropade den utmattade flyttgubben som i timmar packat, tejpat och burit kartonger från de olika husplanen in i flyttbilen. ”Jag kommer”, sa hon försiktigt medan hon stod köket och lutade sig mot den marmorbänk de skrivit på villakontraktet. Nyckeln som hon, vi kallar henne Alyssa, stillsamt la på marmorbänken gled enkelt av nyckelknippan som nu var fylld med nycklar till olika vänners och släktingars lägenheter. På vägen ut gick Alyssa långsamt förbi köksfönstret i hopp om att, för en gångs skull, se något levande i hennes nu avlidna trädgård. Det en gång färgrika blomsterland och getingparadis hade nu förvandlats till ett ogräsfyllt Afghanistan, inte ens liljorna stod kvar. Som allt annat i mitt liv tänkte hon medan hon för en sista gång öppnande dörren med sina bara vänsterfingrar och gick utan att vända sig om för att säga farväl.

De var ett relativt ungt nyinflyttat par i solsidan-villan men hade redan sett sidor hos varandra de inte tidigare sett, kanske inte ens hos sig själva. Alyssa var med sin långa och smala men ändå kurviga figur en av stans vackraste kvinnor. Hennes hår var voluminöst och ansiktet var aldrig blekare än det växtgödsel hon använde till blommorna. ”Älskling, kan du inte se till att åka och köpa växtgödsel när du ändå är ute och handlar? Jag är rädd att våra pioner inte växer som de ska. Glöm gärna inte det den här gången”, bad Alyssa varsamt. ”Absolut”, svarade hennes partner bestämt medan han drog sitt blonda hår bakom öronen och klev in i deras Volvo XC-70. ”Köp den där jättesäcken”, skrek hon efter honom från trädgården. Hennes sambo, Alder, låtsades inte höra medan han backade ut på gatan och körde i väg. Han hade som följd av den sista tidens oljekris varit fastsvetsad på sitt jobb på Nordic Derivatives Exchange och därmed tillbringat väldigt lite tid med Alyssa, vilket lett till att deras relation för tillfället var svagare än någonsin. Olja var hans specialitet och det var oljeprisets utveckling efter BP-krisen som ledde till att Alder tjänat storkovan och därmed gav dem möjligheten att ta steget från stanslägenheten till villan. Däremot såg oljan för tillfället ut att även vara hans nedgång.

I bilen stängde han av bägge sina mobiltelefoner för att, även om det bara var en stund, fly från både jobb och partner. The Beatles spelades i bakgrunden och solglasögonen han tagit ur handskfacket gled graciöst på hans ovanligt bleka ansikte medan han sakta stannade till vid rödljuset. ”Äntligen, äntligen lite frid och fröjd. Men tänk om hon glömt? Nej, det kan hon inte ha gjort! Hon spelar bara för att se om jag har glömt. Typiskt brudar! Nu ska vi ha en trevlig kväll med fantastisk mat, gott vin och vackra blommor”, försökte han övertala sig själv medan han la i första växeln och svängde in på centrumets parkeringsplats.

”Jag hade beställt två Couvent des Jacobins Bourgogne Rouge från 2008”, frågade han nervöst inne på systembolaget i hopp om att de fått inte flaskorna. ”Ditt bokningsnummer?” Frågade den unga kvinnan i disken artigt. ”666”, sa Alder bestämt. Detta är deras favoritvin som de alltid dricker på deras årsdag, ett vin de senast avnjöt för ett år sedan. Nervositeten släppte när han såg den unga kvinnan komma med en vinflaska i vardera hand. Efter han betalat vinflaskorna förflyttade han sig bland myllret av människor mot Vivo med shopping-listan i den ena handen och en femkrona den andra.

”Nej, han kan inte ha glömt. Det är inte möjligt! Jag vet att han varit upptagen med det där jävla fossila bränslet men det är inte möjligt!” Sade Alyssa tyst till sig själv i sin trädgård medan hon bäddade om hennes favoritblommor, pionerna. Blomsterlandet hade varit en tillflyktszon för Alyssa under den senaste tiden då hon känt sig ensam och förhållandet varit turbulent. Här var hon härskare och bestämde över blommornas framtid vilket gav henne en känsla av lugn, en känsla av kontroll och tillfredsställelse. Här behövdes varken fossila bränslen, sex eller pengar. Det enda som behövdes var uppmärksamhet, som sedan förvandlades till kärlek från blommorna i form av doft och färg, speciellt från piorerna. Pionerna hade dock haft det svårt att hantera flytten från staden.

Omegaklockan som hon fått i födelsedagspresent av Alder började nu närma sig sex och Alyssa sliter av sig trädgårdshandskarna och går i frustrerat högst upp i parets vita trevåningsvilla. ”Skärp dig! Alder har inte glömt. Du är bara paranoid eftersom ni haft det tufft de senaste månaderna! Ring och säg åt honom att köpa vårt vin. Då måste han komma ihåg i fall han glömt”, Säger hon frustrerat till sin spegelbild. Hon ringer ett flertal samtal till hans mobil men bemöts av samma svar, hans eländiga telefonsvarare. Frustrationen har nu övergått till besvikelse och hon bestämmer sig för att vila lite i parets nyinköpta hästens-säng.

”Vinet, check. Köttet, check. Sallad, avokado, tomat och lök, check check.” Efter några sekunder kommer han på, ”Juste fan, blommorna!” Alder tvärnitar halvt och svänger raskt av höger mot en OKQ8-mack där han tidigare köpt liljor till Alyssa när de var precis nyinflyttade. Han hittade jättefina liljor med endast en svag nyans av rosa, ”Perfekt!” Under bilresan hem var han fundersam kring hur han skulle presentera kvällsupplägget och kom fram till att det var lika bra att berätta direkt, ”så hon inte tror att jag glömt.”

Både telefonerna slås på och han kliver ur bilen i deras uppfart och hämtar matkassorna som han lagt i baksätet. Medan han går till huset på deras grusbelagda gång vibrerar det i hans högra ficka men matkassorna som erövrat hans bägge händer hejdar honom från att kolla. Det behövs endast två stora kliv upp för de fem trappsteg som leder till parets altan och huvudingång. ”Älskling?!” Ropar han medan han slängar av sig skorna och går in i köket. ”Hallå?!” Matkassorna ställer han ned på marmorbänken och han blickar ut genom köksfönstret för att se i fall hon gömt sig i trädgården.

På övervåningen vaknar Alyssa endast av hans hallå-skrik. Hon gnuggar sig för ögonen, glider in i sina tofflor och börjar gå ned för deras knarriga trätrappa. ”Köpte du någon växtgödsel?” Ropar hon från övervåningen. ”Jävla skithelvetesfan!” Säger Alder tyst till sig själv. ”Älskling, jag är jätteledsen men jag glömde verkligen. Kom ned så har jag en överraskning till dig”, sa han glatt från nedervåningen. Han hör hur hennes steg avstannar i några sekunder följt av ett djupt suck. Stegen ökar intensivt som om en flock lejon kom nedspringande. ”Är du helt jävla dum i huvudet?” Ryter hon aggressivt. ”Jag har bett dig om en jävla grej, en jävla grej den senaste månaden. Och NEJ, det är inte närhet, sex eller minsta gnutta av kärlek. Utan det enda jag bett om är en jävla säck, en stor jävla säck växtgödsel åt mina blommor som likt vår relation verkar vara jävligt utdöende.” ”Hjärtat, lugna ned dig nu. Du är helt nyvaken.” Säger han med en lugnande röst. ”Vi kan väl bara se till att ha en trevlig kväll i kväll?” Tystnaden håller i några sekunder innan hon lägger huvudet på sidan och frågar, ”Vet du ens vad det är för dag i dag?” ”Ja, det är klart! Det var åtta år sedan som jag blev förälskad i dig.” Utbrister han i lättnad. ”Jaha, så de där två åren innan var du inte förälskad i mig!?” Säger hon med en skakande röst medan hennes mungipor börjar skaka och falla mot marken. ”Älskling, det är klart.” Säger Alder med ett nervöst skratt. ”Men det var ju då det blev officiellt, på riktigt. Lyckligaste dagen i mitt liv och det vet du!” ”Kalla mig inte älskling!” Skriker Alyssa medan hon slänger upp händerna i ansiktet och kastar sig ned i deras barcelona-soffa. Alder försöker försiktigt sätta sig ned bredvid henne och lägger ömt handen på hennes högra axel. ”GÅ! Rör mig inte!” Ryter hon som de lejon han tidigare hörde springa ned för trappan. Alder försökte lugna ned henne med de middagsplaner han hade, blommorna han köpt och löften om att de i framtiden skulle de spendera mer tid tillsammans. ”Det är för sent!” Utbrister Alyssa medan tårarna rinner som floder längs hennes rosenröda kinder och ned till halsen. Denna kommentar triggar i gång Alder som ställer sig upp och aggressivt skriker, ”Vaddå för sent!? Vad fan menar du, Alyssa?” ”Det är för sent!” Häcklar hon fram ännu en gång. Alder slår sina stadiga nävar hårt i marmorbänken och kollar på henne medan hon i soffan ligger med händerna för ansiktet, gråtandes som om något hade dött. ”Alyssa, nu ska vi ha vår jävla middag och ha det jävligt trevligt. Är det förstått!?” Hon sätter sig långsamt upp i soffan och hämtar andan, ”Jag vill inte. Jag orkar inte. Det är nog bra om jag åker och bor hos Iris ett tag…” Tystnaden känns evig och det tidigare stormiga hav är nu helt stilla. Alder kollar djupt in i hennes ögon sedan ned i marken, på matkassorna och ned i marken igen. ”Eller vaddå, tror du inte att det kanske är bra för oss?” Frågar Alyssa tyst och försiktigt. Alder kollar nu ännu djupare i hennes ögon, på matkassorna och ytterligare en gång ned i marken. Det stundtals lugna hav börjar nu koka och han tar en av deras Couvent des Jacobins-flaskor och sular i väggen på en Ernst Billgren-tavla de fick av hennes pappa på den lyckligaste dagen av hans liv. ”Du är ju fan i mig helt från vettet din jävla slampa!” Vrålar han som om han aldrig tidigare höjt sin röst. ”Ursäkta!?” Säger hon häpet. ”Hade du i stället spenderat lite tid med mig hade vi aldrig haft det här problemet. Och hur fan vågar du kalla mig det ditt jävla fullblodssvin?!” ”Förväntar du dig att vi ska kunna betala för kåken och alla dina jävla Schutterman-reor med din fjantlön som florist?” Alyssa ställer sig snabbt upp och sliter av det som hon hade näst längst till vänster och kastade den mot Alder för att sedan springa upp för trappan med den intensitet som den flock lejon som tidigare sprang ned.

”Då var den sista lådan klar.” Ropade den utmattade flyttgubben som i timmar packat, tejpat och burit lådor från de olika husplanen in i flyttbilen.

”Jag kommer.”